Min pappa har Alzheimer.
Jag var och hälsade på honom igår, men det vet han inte om.
Ibland skrattade han och det var härligt att se glimten i ögat,
en bit av hans gamla jag som skymtade fram.
Det är svårt att förstå,
att han inte längre vet något om allt vi gjort tillsammans,
eller om något annat heller för den delen.
Ändå: skönt att vara där och hålla handen en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej du som läser mina "brev"Roligt om du också skriver en rad!