två mil...

Härlig morgon i dag igen. Den värsta sommarhettan har avtagit och nu är det runt 25 grader på förmiddagen istället för 30. 

Lite lättare att cykla då: dagens cykelrunda gick genom Servian till Alignan-de-Vent, vidare till Valros och tillbaka till Servian, det blev drygt 21 km.

Jag kör inte mot klockan utan tar mig tid att stanna ibland, känna lakritsdoften från vild fänkål i vägkanten och förundrat kika på vinslotten. Jag har hört att på den tiden då dessa "folies languedociennes" byggdes kunde det räcka med en vinskörd för att finanisiera bygget med alla tinnar och torn. Det var då det...

Idag väljer jag Alignan-hållet.

Söndagar är det väldigt lugnt på vägarna, mest en massa andra cyklister. En del av dem vinkar glatt, ungefär som busschaufförer och seglare gör när de möter en av sina likar. Jag blir lite förvånad. Jag känner mig inte som en av dem ännu, men har i alla fall bytt ut en flaxande kjol mot cykelbyxor. Motvilligt ska erkännas, det måste vara ett av jordens fulaste klädesplagg...

En av cyklisterna jag mötte var extra bekant,  

jo minsann, självaste monsieur Kloo som varit på en morgontur till Fos!

I Alignan var det liv och rörelse. Jag cyklar genom byn och möter folk på väg hem från bageriet med påsar med frasiga croissanter, byns gubbar sitter samlade på cafét med sin söndags-pastis, men på kooperativet är det stängt. Lika bra det, inte så praktiskt att dra med sig deras prisbelönta viner hem per cykel...

Fortsatte istället den lilla vägen till Valros. I pinjedungarna är ljudet av gnisslande cikador närapå öronbedövande, men här finns en bänk för den som vill ta en siesta längs vägen... 

 Utsikten upp mot bergen är härlig, och ännu längre ser man om man tar sig upp till utsiktstornet på kullen ovanför Valros.

Överallt vinfält och blå himmel!

Rullar de sista kilometrarna mellan Valros och Servian längs det numera upprivna järnvägsspåret,  

där bara namnet på vägen minner om tågtiden;   

Avenue du Petit Train. 

Hemma i Servian!